Att vara sugen på något att jag bara vill ta något och proppa i mig har jag inte varit på över 4 veckor så varför är jag det idag? Nästan så jag går och river i skafferierna men samtidigt konstaterar att det är ingen idé för då förstör jag allt. Man får ju absolut inte fuska en gnutta. Lite lite protein fungerar och lite gurka men that´s it. Fuskar man hamnar man i ruta ett igen. Alltså de dagarna när kroppen blir helt slut och den har börjat försöka bränna kolhydrater igen vilket det inte finns några direkt att förbränna så kan gissa att man inte mår så bra då.

Men faktiskt. För att göra detta måste man vara mentalt stark annars pallar man inte. Då kommer man kanske några dagar innan det blir jobbigt och då slutar man för att det inte känns värt det. Nu ska alla veta att de första dagarna är tuffa, väldigt tuffa att hålla sig ifrån gamla vanor. När de väl är brutna och man kommer längre och längre ifrån dem så infinner sig en känsla av frihet.

Det är precis så jag känner. Varje dag, vecka jag klarar och går ifrån mina gamla vanor destom lättare känns mitt sinne. Med varje kilo jag förlorar blir allt annat mycket lättare också. Framförallt ökar självförtroendet något enormt. Jag vill emellanåt klappa mig själv på axeln och säga något i stil med: "faan vad du är duktig och faan vad du är stark som klarar av detta". Det är inte alla som gör!